( Bild tagen av mig, Karin)

I helgen så sov Andie, Jules och Julia över hos mig. Efter att mörkret sakteligen lagt sig över ödemarkernas ödemark; Djurön, beslöt vi oss för att ta en promenad in i den mörka skräckinjagande SKOGEN! Med kaffe i en termos (Jag vet (!) kaffe, men ok de andra tyckte om det) och en stor praktisk burk med godis begav vi oss ut. Dessutom hade vi en halvt fallfärdig illa fungerande tomtelykta med oss (i brist på bättre ljuskällor), samt en kamera. I äkta landsbomanér gick jag först medans tre små stadsdamer kom trippandes på tå efter och oroade sig för älgar och grävlingar. In i det vackra Naturreservatet (eftersom det var kolsvart såg man inget, men visst, det är vackert när man ser något) och den eleganta hoppa-fram-och-tillbaka dansen på tå började för att i mörkret undvika alla koblajor. Nu var inte längre älgar och grävlingar problemet. Nu höll man utkik efter blänkande koögon och små bruna högar istället eftersom naturreservatet även är en kohage.


(Mitt hår är ju överallt! Och Andie har en skum min. Men här satt vi i alla fall.)

Slutligen nådde vi fram till klippan, havsutsikt, inte ett endaste moln och miljontals med stjärnor satte vi oss på en liten bänk och såg ut över vattnet. Så fort de andras förvirring över att ha sett kolmården ligga på andra sidan vattnet, samt väl uttyrckt förvirring över var de befann sig började vi äta godis, och i de andras fall även dricka kaffe. Det var ,i mörkret, högst förvirrande att sticka ner handen i en godisburk, ta upp en chokladbit och sen inse att den smakade lakrits. (speciellt när man inte tycker om lakrits) Men det var spännande. Efter att vi suttit där ett tag, lyssnat på lite musik och nästan halvsovande och Helt ihjälfrusna började vi vandra hemåt.

Julia, som är en väldigt uttrycksfull person, började omedelbart steppa fram och tillbaka för att undvika kobajs samt tyckte sig se koögon överallt.

"Haha, dom kanske går bakom oss"
"LYS BAKÅT KARIN; LYS BAKÅT!!!" //Julia

Sen kom vi fram till bro nummer ett, som var smal och gick över ett dike. Eftersom alla gick och höll varandra i händerna för att i möjligaste mån undvika köldskador, så var vi tvungna att på ett elegant led ta oss över. Ingen ville gå sist, men det blev någon som fick göra det i alla fall...
Någon ropade "BRO!" medans alla andra i kör ropade "Hut hut hut hut" tills vi kom över. Sen började alla garva, och då var vi vid dom andra två broarna tvugna att göra en grej av det och låta extra mycket. Tills Julia sa "Schhhhh, akta så vi inte skrämmer korna så dom hoppar på oss!"

Väl ute ur hagen börjar vi frusna stackare vandra hemåt på allvar. Väl inne i värmen går vi upp på mitt rum och tänder massa ljus, samt grillar marshmallows. Ingen hade tillräckligt med tålamod för att marshmallowsen skulle hinna bli klara, så det tröttnade vi på ganska fort. Istället exprimenterades det med både det ena och de andra, grillade grillchips, grillade vingummin, grillade sura flaskor, grillade sura döskallar, grillade... ja, ni fattar.



Mycket myspys. Men eftersom Andie var dödstrött (hon hade "sovit" över hos sin pjkvän natten innan, och alltså inte sovit så mycket)  så la vi oss inte alltför sent. Jag och Andie går duktigt och gör oss iordning, borstar tänder, tar bort smink osv. Men när vi kommer ner i källaren så ligger Jules o Julia där och orkar inte röra på sig alls. Tillslut kör vi upp dem båda två. När de kommer ner igen, sover Anna som en stock, och jag håller på att försvinna bort i drömmarnas värld. "Tog vi SÅ lång tid på oss?" "Hörrni," säger de,  "Ni får i alla fall inte sommna utan att säga god natt!" "Godnatt" säger jag "Mummelfferodnattsd" säger Anna.

"Jaha, vi får väl sova vi också då" avgör de båda Juliorna.